2014
Den Brinnande Vargen
- en soaré med DuvTeatern
Välkommen till Den Brinnande Vargen, Helsingfors hetaste poesikrog. Här flödar orden, jazzen och champagnen, här finns plats för längtan och sorg, uppror och hemligheter.
Poesin har alltid varit närvarande i DuvTeaterns produktioner, den har gått att hitta i sånger, repliker och programblad. Ändå har den aldrig tilldelats någon central roll i arbetet - inte förrän i Den Brinnande Vargen.
Under arbetet med Den Brinnande Vargen letade skådespelarna efter sitt eget personliga och poetiska språk. Som inspiration hade gruppen den finlandssvenska lyriktraditionen och två av dess samtida representanter, poeterna Tua Forsström och Claes Andersson.
Den Brinnande Vargen var en samproduktion mellan DuvTeatern och Klockriketeatern. Föreställningen belönades med Antoniapriset 2014 och Thalia-priset 2015.
Premiären var den 23.1.2014 på Klockrike Diana i Helsingfors.
Föreställningen spelades sammanlagt 11 gånger under januari och februari 2014. Föreställningen var ca 1h 45min lång.
På scenen
Claes Andersson
Ragnar Bengtström
Tua Forsström
Marina Haglund
Yvonne Heins
Karolina Karanen
Irina von Martens
Tanya Palmgren
Alma Pöysti
Pia Renes
Martina Roos
Sara Sandén
Lotte Schauman
Elias Simons
Produktion
Manus: Arbetsgruppen *
Regi: Mikaela Hasán
Regiassistent: Sanna Huldén
Musikplanering: Martina Roos
Musik: Martina Roos, Claes Andersson
Scenografi: Janne Siltavuori
Kostym: Paula Varis
Ljud: Kristian Ekholm
Ljus: Mari Agge
Video: Paula Lehtonen
Produktion: Annina Blom
Publikarbete: Sanna Huldén
Fotograf: Stefan Bremer
* Den Brinnande Vargen baserar sig på dikter skrivna av DuvTeaterns skådespelare.
.jpg)
Se mer bilder från föreställningen här
Poesiprojektet
Om att skriva och lyssna
DuvTeatern tycker om utmaningar och varje nytt projekt har inneburit en möjlighet för oss att utforska nya konstnärliga områden. Våren 2012 gav vi oss återigen ut på okänd mark, den här gången för att utforska poesin. Klockriketeatern med sin lyriska och konstnärligt modiga teatertradition var den perfekta samarbetspartern och till vår glädje engagerade sig också poeterna Tua Forsström och Claes Andersson i projektet.
Tua och Claes kom att bli viktiga för både arbetsprocessen och vår kommande föreställning. De höll till en början poesiverkstäder för DuvTeaterns skådespelare under vilka de delade med sig av sin yrkeskunskap, högläste finlandssvenska poeter för gruppen och öppnade upp för olika sorters dikter, olika sorters tolkningar och olika sätt att använda språket. De handledde också skådespelarna i deras eget skapande av dikter. För liksom en dikt kan läsas på olika sätt, kan den även skrivas på olika sätt. Skådespelarna har skrivit i större grupper, mindre grupper och individuellt. Med undantag av enstaka dikter som antingen skrevs ner på egen hand eller tolkades från tecken, kom texterna till genom att de dikterats högt av skådespelarna och sedan skrevs ner ord för ord av poeterna eller någon av DuvTeaterns ledare. Därefter blev dikterna upplästa för och diskuterade av hela gruppen.
Poesiprojektet handlade mycket om att lyssna. Gruppen lyssnade till ord skrivna av etablerade poeter, till varandra och till sig själva. Medvetenheten om orden och deras effekt på den som lyssnar väckte lusten att undersöka nya ord och nya effekter. Och de språkliga exkursionerna gjordes ofta tillsammans. Som när den första metaforen skapades under en kollektiv skrivprocess: ”moln gråter regn”. Eller när ordet ”slamkrypare” visade sig i all sin skönhet. Eller när en i ensemblen försökte övertyga de andra om att ”smör” minsann rimmar på ”Sovjetunionen”.
Poesiprojektet utmynnade i föreställningen Den Brinnande Vargen – en soaré med DuvTeatern. Föreställningens röda tråd var ett urval av de dikter som skådespelarna hade skrivit. Genom improvisationer och diskussioner kring dikternas teman - allt från kärlek och sorg till självständighet, ensamhet och skrivande - växte karaktärer, scener och en föreställningsstruktur småningom fram. Och musiken, med sin förmåga att bära de mest komplexa känslor, fann sin plats bland dikterna.
Poesiprojektets strävan var att alla skall hitta ett eget sätt att skriva, hitta ett språk som tar oss närmare oss själva - och närmare vår publik.
.jpg)
"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. "
Edith Södergran
Varifrån kommer dikterna?
Claes Andersson:
Från livet. Och döden. I dikten uttrycks det som är viktigt i livet.
Ragnar Bengtström:
Från hjärtat helt enkelt, de kommer från mig själv. Men ibland kommer de inte alls. Jag är författare på sätt och vis. Författare och sångare. Inte är jag nu en så stor sångare, men när det är pakko på så.
Tua Forsström:
Från det som man har varit med om, från hjärtat och magen och helst så lite som möjligt från huvudet. Det pågår ett babbel inom oss själva hela tiden och det gäller att få tag på det. Dikterna är som en sorts djuphavsfiskar som man försöker fånga och dra upp till ytan.
Marina Haglund:
Från tidningen och TV:n. Jag läser Hufvudstadsbladet, det kommer Uutiset. Dikterna kommer till kroppen. Jag pratar i mikrofon.
Yvonne Heins:
Dikterna kommer från hjärtat, inifrån. Man kan sitta och fundera hur dikterna ska bli, då kommer dom snabbare. Ibland kan dikterna komma oppifrån rymden också, det är spännande. Man blir glad själv också liksom.
Karolina Karanen:
Från Claes Andersson. Men mina dikter kommer från mitt huvud. Dom är lite sorgliga och kanske mittemellan.
Irina von Martens:
Från stora hjärnan. Och från munnen förstås.
Varifrån kommer dikterna?
Tanya Palmgren:
Från Tua Forsström. Jag skriver också, jag skriver själv dikter. Dom kommer när jag hittar på dem.
Alma Pöysti:
Från under bröstkorgen.
Pia Renes:
Från Gud. Från drömmar.
Martina Roos:
Från omkring och inifrån. I bitar. Oförhappandes. Från ögonblick och ögonkast. Dom kommer som svar. Dom kommer när man behöver dom.
Sara Sandén:
Kanske lite härifrån och därifrån. Dom kan krystas fram eller komma spontant.
